Jag är medlem i Vänsterpartiet och har nyligen gått partiets kaptensutbildning..Igår var vi i Halmstad och testade att knacka dörr för Vänsterpartiet.
Tanken är att få ihop ett gäng i Falkenberg – runt fyra personer – som kan göra samma sak där.
”Det här är egentligen inte min grej”
Jag ska vara ärlig: innan vi började kändes det rätt obehagligt.
Jag är inte en social person. Jag tycker inte om att tränga mig på. Jag vill inte vara jobbig, inte störa, inte hamna i konflikt. Dörrknackning låter, på pappret, som motsatsen till allt detta.
Vad dörrknackning faktiskt är
Men ibland måste man gå utanför sig själv. Och det visade sig vara betydligt mindre dramatiskt än hjärnan hade bestämt i förväg.
Det handlar inte om att propagera.
Det handlar inte om att övertala någon.
Det handlar inte om att vinna en debatt vid en ytterdörr.
Man knackar på, presenterar sig, och säger ungefär:
“Vi är här för att höra hur det är att bo här.
Finns det något som är bra?
Finns det något som borde bli bättre?”
Mer än så är det inte.
Hur människor faktiskt reagerar
De allra flesta är trevliga. Många säger några ord, några säger fler. En del är sverigedemokrater – och vet du vad? De flesta av dem säger nej tack med ett leende. Inga bråk. Ingen dålig stämning. Bara människor som inte vill prata just då.
Och det är helt okej.
Det som slog mig efteråt var hur lite som faktiskt krävdes. Ingen skulle prestera. Ingen behövde vara expert. Det räcker att vara nyfiken, respektfull och lyssna mer än man pratar.
Så om du, precis som jag, tänker:
“det där är inget för mig”
“jag är inte social nog”
“jag skulle aldrig våga”
— då är chansen rätt stor att just du skulle klara det galant.
Vi behöver bli några till i Falkenberg. Inget hjälteuppdrag. Inget krav på att vara högljudd eller extrovert. Bara vanliga människor som vill veta hur andra har det – och som ibland vågar göra något som känns lite obekvämt först.
Anmäl ditt intresse.
Det är mindre läskigt än det låter.
Jag lovar.